Det är riktigt illa, det som hände i Oslotrakten, det tror jag de allra flesta är rörande överens om. Jag brukar inte bli så djupt berörd av terrordåd, men idag när de pratat om det på nyheterna har jag faktiskt nästan gråtit. Vet inte varför det här dådet berör mig mer än andra liknande.
I alla fall. Dagens fundering rör några av mina FB-vänner (bara några få av dem, men ändå tillräckligt för att jag ska bli smått förskräckt). De som i fredags eftermiddag, innan någon visste vem eller varför, hävde ur sig statusar på FB i stil med att det antagligen var muslimer som gjort detta, för sådant gör ju muslimer i allmänhet. Va?! Nej, stopp, hallå! Inte mina FB-vänner, inte så! Människor jag trodde att jag kände och även trodde jag delade grundläggande värderingar med. Och en av dem tog dessutom bort statusen när det blivit känt att det inte var som han förutsatt.
Det är klart att jag önskar att alla människor vore kristna, eftersom jag själv är det och gärna vill att andra också ska bli det. Det är ju liksom ganska grundläggande i kristendomen, att om man tror på vad Jesus gjort blir man räddad, och det vore ju tråkigt om några inte blev räddade.
Men den önskan innebär inte att det är ok att gå runt och tycka att alla andra är dåliga människor. Det är ungefär lika grundläggande att man ska älska sin nästa som sig själv, göra mot andra vad man vill att de ska göra mot en själv och så vidare. Alla är ju ändå människor.
Hade förresten en diskussion någon gång om huruvida någon kan säga sig vara en bättre människa än någon annan och hamnade naturligtvis på exemplet Adolf Hitler. Vi kom nog aldrig till slut med den diskussionen, det går liksom inte att argumentera emot att Hitler gjorde riktigt dåliga saker. Och att t ex moder Teresa gjorde riktigt bra saker. Men det tål ändå att funderas över. Hur hade Jesus bemött Hitler? Och hur hade Hitler bemött Jesus, som ju var jude?
I alla fall, jag kan inte förstå vad som är så märkvärdigt med just muslimer. En överväldigande majoritet av dem, liksom av övriga mänskligheten, är normala människor som är snälla mot varandra och vill leva ett bra liv i samförstånd med andra. Sedan finns människor som spårar ur runtom i världen, oberoende av religion eller annat. Inom kristendomen, islam, höger- och vänsterpolitiken eller människor som snöat in på något annat område. Det finns även män som slår sina fruar både i västvärlden och i arabvärlden. Och människor som mördar, våldtar, misshandlar och så vidare.
Sedan känns det som en stor skillnad att religionen ofta är mer inblandad i politiken i arabvärlden. Tror jag. Men det är svårt att veta, dels för att jag inte är tillräckligt insatt och dels för att jag inte kan vara objektiv, eftersom jag lever i ett land som haft kristna traditioner väldigt länge. I Sverige känns det i alla fall som att politikerna försöker hålla isär politiken och religionen, men om man lyssnar på USA-politiker känns det inte lika självklart där.
Och under vintern och våren har vi ju lärt oss, om vi inte visste det innan, att många av arabländerna är hårda diktaturer. Kan erkänna att några visste jag ju om, men långt ifrån alla som det protesterats i. Men diktaturer finns ju även på andra ställen i världen, så muslimerna är inte unika där heller.
Jag har flera gånger förvånats och förfärats även av mina amerikanska FB-vänner, som jag sett som trevliga och sansade, men som gjort uttalanden om USA och deras krig, att man bör stötta deras militärer, som strider i andra länder och försvarar USA:s värderingar och så. Att det skulle vara en bra grej att kriga, liksom. En annan FB-vän, som är svensk, men som bott en del i USA, beskrev det klockrent:
G.W. Bush 11/9 “We’re gonna hunt you down.”
Stoltenberg 22/7 “We’ll retaliate with more democracy.”
Jag vill hellre kalla de ”kristna” länderna för västvärlden, eftersom långt ifrån alla är kristna här. Jag vill inte acceptera det vissa verkar anse, att det är muslimerna mot de kristna. Jag kan inte tro att varken kristendomen eller islam påbjuder terrorhandlingar av något slag, om man försöker följa de livsråd som finns. Kan man som kristen med gott samvete ge sig ut i ett krig där man vet att man måste döda människor? Är det att älska sin nästa som sig själv? Kan man som muslim längta efter att begå ett självmordsdåd där man vet att man själv och många oskyldiga kommer att dödas? Glädjer det Allah?
Jag påstår inte att jag är en perfekt människa som aldrig gör fel, jag bara undrar hur de tänker. Sådant funderar jag ofta på och fascineras över. Kanske är det suspekt, men jag skulle vilja veta. Hur resonerar de? Hur tänker vanliga iranier om sånt här? Vad pratar de om över en kopp kaffe (eller vad de nu dricker)? Hur hanterar föräldrarna trotsåldrar och pubertetshormoner? Hur ser vardagslivet ut i Nordkorea? Trivs människorna i allmänhet eller lever de i ständig skräck och fattigdom? Leker barnen med grannbarnen ute på gården även där? Går folk på rockkonsert där?
